RMCK - en skönhetsblogg!

När det otänkbara händer

Månadens krönika blev också en hyllningstext till Christopher. 17 år och 44 dagar ung med så mycket kvar att uppleva. Vila i frid. <3

 

Igår förlorade jag en vän i cancer. En vän som alltid var glad, aldrig ville någon något illa och som var den sista personen att någonsin förtjäna det mest fruktansvärda ödet ett barn kan behöva möta.

Den 17 juni kommer alltid att vara en dag av sorg, men vi minns dig med glädje. Minnesstunden igår kväll var så, så fin. Jag önskar att du hade varit där och fått se alla som samlats för att hedra dig, din kamp och din familj. Vänner från låg-, mellan- och högstadiet var där, tillsammans med lärare och föräldrar. Ljusen brann för dig.

Att förlora någon är alltid svårt, att försöka hantera det ännu svårare. Svara på frågan "hur är det?" tusen gånger när ingen egentligen vill höra svaret, se tillbaka på foton och förstå att du inte längre finns här. Att du försvann alldeles för tidigt.

Även om vi kommer att minnas dig med glädje, så är det okej att sörja. Man måste få skrika, gråta och hata cancern för att kunna gå vidare, för att få skratta tillsammans och minnas. För minnas är vad vi gör. Vi minns ditt skratt, din energi, din livsglädje. Även när livet inte var på topp, när alla andra var nere eller till och med när du kämpade mot hårda cellgifter och strålning fanns du alltid där och spred glädje omkring dig. Alla fina minnen kommer för evigt att finnas kvar - alla lektioner tillsammans, alla raster, alla minuter vi spenderat tillsammans på teaterscenen, alla skolavslutningar. Du kommer alltid att finnas med oss, djupt inne i våra hjärtan.

Jag vaknade natten till igår, klockan tjugo över tre, drygt en halvtimme innan du lämnade oss. Jag var klarvaken, men mådde så fruktansvärt illa och kunde inte somna om för att mitt huvud var fyllt av en tanke jag inte kunde sätta fingret på. Idag vet jag att det var du som sa farväl.

Det är svårt att förstå hur mycket det här tar på kropp och själ, vi som inte ens var drabbade. Hur mycket det kan påverka oss. De senaste tjugofyra timmarna har varit som en dvala där allt gått på långsam, seg rutin. Du har varit med mig i tankarna hela, hela tiden och jag försöker förstå vad som hänt men det går inte hur mycket jag än anstränger mig. Det är så otroligt ogreppbart. Mina tårar är slut, och orden räcker inte längre till.

Christopher, du är saknad och älskad. Jag vet att du vakar över oss ända till den dagen vi möts igen. Vila i frid.

18 juni 2014 21:42 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas