RMCK - en skönhetsblogg!

Prestationsångest - Ett öppet brev till vuxna som orkar läsa

Det kommer upp ett skönhetsrelaterat inlägg (med video!) ikväll. Jag ville bara få ur mig mina tankar, och texten kändes för personlig för att publicera hos Tankesmedjan, där jag vanligtvis får mina krönikor uppvisade.

 

Bildkälla

 

Jag har alltid varit duktig i skolan. Ända sedan jag var liten har jag haft många frågor, lätt för att lära och ett stort intresse för hur och varför saker fungerar i världen och samhället. Jag har haft en otroligt enkel skolgång. Även om jag under de senaste fem åren bara pluggat runt en bråkdel så mycket som många andra toppresterande elever gjort, gick jag ut grundskolan med över 300 poäng.

Det här har lett till att jag alltid har haft stor press på mig att prestera bättre och bättre. Få lite fler nyanser i mina argument, använda lite fler svåra ord i mina franskapresentationer, bli lite bättre. Eftersom att jag inte behövt plugga, har det alltid funnits en extra halvtimme att lägga ner om jag verkligen behövde trycka in något inför ett prov eller glosförhör. Jag har aldrig behövt vara orolig för att inte klara ett prov, så länge jag läst på lite kvällen eller timmarna innan.

    Det är nog främst jag som pressat mig själv, de runt omkring mig har liksom bara förväntat sig att jag håller samma nivå som jag alltid gjort. Sagt att ”henne blir det något bra av”, ”hon kan bli vad hon vill”.

Men nu, under andra året i gymnasiet, tog det stopp. Skoltröttheten blev helt plötsligt enorm och min motivation sjönk till botten. Lärarnas föreläsningar blev till en enda seg röra när tankarna drog iväg, och jag kom på mig själv med att sitta med samma mattetal i en kvart utan att ens ha försökt lösa det. Helt plötsligt var jag inte lika duktig i skolan. Jag fick fortfarande bra resultat på förhör och skrivningar, men var långt ifrån nivån jag höll för ett år sen, och att se betygen dala tärde ironiskt nog ännu mer på min motivation. Jag fick sådan ångest att jag helt enkelt inte orkade ta tag i skolan. Ta mig kragen och lyssna på lektionerna. Anteckna ordentligt, fråga när jag inte förstod. Och ju mindre jag tog tag i skolan, desto mer ökade ångesten. Det blev en ond spiral utan slut, och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till min studiemotivation. Kanske beror det på att jag inte vill plugga vidare efter gymnasiet. Jag hittar ingen utbildning jag brinner helhjärtat för, och därför har jag inte heller något att sträva efter. För vad ska jag med bra betyg till, om jag ändå inte kommer använda dem?

   Ja, jag vet hur dumt det är att tänka så. Det är klart att snart artonåriga jag inte ser likadant på universitet och högskola som tjugo- eller trettiofemåriga jag. Då kommer jag att sitta där, med kassa betyg och ett förakt mot mitt forna jag som inte svalde tonårströttheten, accepterade verkligheten och sparkade mig själv i rumpan. För det är det många verkar tro att det handlar om – lathet. Men det gör det inte, absolut inte. Långt ifrån. Jag vill inget annat än att hitta den där motivationen, börja plugga och få åtminstone B i allt, vilket jag mycket väl vet att jag skulle klara av, men det går inte. Det har tagit stopp. Jag är så djupt nere i ångesten och så tungt pressad att jag inte vet vart jag ska börja. Jag bryr mig inte om något ämne alls längre – inte ens franska, marknadsföring eller ekonomi som jag sedan nian sett fram emot att läsa – förutom ett. Ett enda ämne. Av sju heltidskurser som jag läser, finns det ett ämne jag orkar bry mig om, och det beror till 100 % på att läraren är så otroligt engagerad i både sina föredrag och sina elever. Två lektioner i veckan fyllda med humor, variation och nya perspektiv är det som gör att jag orkar ta mig igenom skolveckorna, en i taget. Läraren betyder så otroligt mycket för vilka resultat som uppnås i skolan. Inte allra minst för min del.

 

   För inte alls längesedan sa en annan av mina lärare, under ett samtal angående ett prov, till mig: ”Det här resultatet … det gick ju mycket bättre för dig förra året; jag känner knappt igen dig. Vad har hänt?”

Vad har hänt? Ja, det visste jag knappt själv. Men jag berättade allt, så som det var – att jag tappat studiemotivationen, att allt känts värdelöst på sista tiden och att jag inte har något mål att sträva efter. Och då hände något jag inte var beredd på. Jag förväntade mig nämligen den typiska, opersonliga lärarreaktionen: ”såhär kan det ju inte se ut”, ”nu får du skärpa dig”. Oförståelse. Brist på sympati. Fokus på resultat snarare än utveckling.

   Men det hände inte. Istället såg läraren på mig, och han såg uppriktigt ledsen ut.

”Men, du som har sådan kapacitet! Det gör mig verkligen ledsen att höra något sånt från någon som skulle kunna komma så långt”, sa han. ”Jag hoppas verkligen att du hittar tillbaka till din motivation.”

 

   Den lilla kommentaren blev ett slags wake up call för mig. Just då orkade jag kanske inte bry mig, men så sa han så där igen precis när jag lämnat klassrummet efter lektionen.

”Jag hoppas att du får din ambition tillbaka.”

   Orden hängde sedan liksom kvar i mitt huvud, ekade, och något inom mig slogs igång. En liten, liten gnista av jävlaranamma tändes och samma eftermiddag var det jag som släpade hem böcker från flera olika kurser för att plugga ikapp mig över helgen.

 

Är inte det ganska fantastiskt? Det enda som krävdes var att en lärare visade att han brydde sig om mig som elev, som människa, för att jag skulle få tillbaka skollusten. Men samtidigt som det är fantastiskt, är det inte också ganska sorgligt? Det enda som krävdes för att rädda mig från total härdsmälta var en enda, liten, peppande mening och ändå tog det en hel termin av ångest och sjunkande betyg för att en lärare skulle märka att jag behövde uppmuntran.

 

 

Det är inte konstigt att vi presterar allt sämre i skolorna, eller att elevhälsan sjunker drastiskt, när ingen bryr sig eller ens frågar oss varför det händer. Istället diskuterar ni; föräldrar, lärare och politiker, över våra huvuden och försöker ständigt hitta nya lösningar, utan resultat. Ni byter betygssystem, jämför oss med andra länder och ger upp de få morötter som finns mot piskor. Men det finns en sak ni måste förstå: det spelar ingen roll hur många PISA-resultat ni drar fram. Pressas vi till max utan någon som helst sympati kommer vi förr eller senare att ge upp. Sluta plugga. Gå in i väggen. Få ännu sämre självbilder för att vi tror att vårt värde beror på vilket betyg vi fått i svenska. Är det det ni vill?

7 december 2014 15:34 | Vardag |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas